Dags att falla in i ordet.

Som en hök kretsar jag över alla kretskort och tangenter, för att identifiera mitt byte... ett oupptäckt språk. Alla som tycker att jag är flummig kan sluta läsa nu. Det är deras välsignade rättighet att inte ta in, inte se, inte öppna, om de så vill... att ibland få sluta sig, drunkna bort i en känsla avstängd från livet. Därför att syftningarna aldrig riktigt når fram, därför att varje hjärtsprängd själ som vandrar på planeten idag och alla dagar, alltid känt sig oförmögen  att fullt ut samla sig för att återge skenet från ljuset bortom. 

Men inte tänker jag låta mig avskräckas för det. Luften jag andas, de stilla tankarna jag tänker, marken under mina fötter, det tålmodiga sinne som lika vaksamt orkar läsa dessa ord, som du just nu, eller jag som skriver dem... två jagformer ur samma kosmiska drift, samma vilja att dansa inför sin egen horisonts vidgning. Det vittne som stannar, det medvetande som inte flyr... morgonen tänder sitt gytter för mina ögon och likt ett volymreglage skruvat mot sin gräns upphör gradvis min förmåga att kommunicera... att ens beskriva ett enda andetag känns dömt att misslyckas...denna lätthet.. denna njutning och behagfulla flödande rörelse är det som allting handlar sig om... i oss... när vi blir vår värld till mötes... en morgon brister ut i förvirring... klar som solen... den sorts förvirring som endast får allting övrigt att framstå som självklart... den sorts förvirring som är en vinge eller en kropp att sväva på genom rymden... den sorts förvirring som är ögonblicket mellan en tänkt tanke och en utflykts verkställelse... det språk som hungrande likt storm och instinkt driver vågor mot skyn, en jakt mot högre grund, mot fruktbara berg att älva sig ned för, att buren av ljuset falla mot toppen av träden... och följa dess konturer genom tidsåldrar tillbaka till källan, för att åter växa högre... sannerligen en orgasmisk punkt i ständig spiralrörelse. 

Och den känslan bortom allt, den vill jag att alla ska ha få, ge sig själva, rätten att förnimma. Den känslan där, om vi kunde mötas, vi skulle kunna dela något extraordinärt... något som tränger genom ytan och blir verkligare än vi någonsin känt oss själva. För människorna är robotar, kuvade under årtusenden av blind instinkt, längtan efter trygghet, en rädsla för att tänka i nuet, höja blicken, säga stopp, ändra kurs, satsa vilt, en rädsla för evolutionens väldiga kraft som forsar i våra egna ådror, som påminner oss i kaskader av passionerad förvissning i våra nattliga drömmar... jorden runt... alla dessa vandrande skulpturer, av rädsla betingade, som skräms vid tanken på förändring, vid ständiga statusjämförelser, vittrar under det kärva ljuset från en blind konstruktion som är resterna av vitalt medvetande... de förstenade former, artefakter, som är vår värld och visa... utan vilka vi endast skulle flyga handlösa virvlar bland träden, utan vilka vi vore utan perspektiv. Men just dessa murar, dessa konturer, distinktioner, är det som driver våldet framåt, den brutala orkan av mänskligt vansinne som tar sig formen av modern och postmodern rusningstrafik i ett redan överbelastat psyke. Vi korsar gator, så vana att följa angivelser, stigar, från frukostbordet till tv-soffan, från krog till nattligt läger, så vana att ta det som ges att vi inte snart ens förmår tänka att något annat ibland faktiskt vore eftersträvansvärt, ja själva universums eget självklara fortskridande. Har vi glömt att vi är gudar? har vi tappat den glöd som förmår rasera mentala pyramider? 

Jag tror att vår dvala är så djup, just för att vår vakenhet sedan ska bli så mycket mera vaken, när vi åter tillåter oss... anden kunde aldrig sjunka till botten, dess lätthet för den som en projektil upp i sfärerna igen, dess djupare vi begraver hjärtat och ögat i stoftet, kalendrarna och de stelnade formerna, dess hårdare blir effekten, när andens osänkbara natur åter slungas upp mot rymden... alltid så, alltid en puls... lidande och smärta ja, men också förändring, också lättnad, en ny tid, vägar som spänner ögonen i oss från kosmologiska avstånd, som drar oss närmare i den självklara insikten att allt är på väg mot högre medvetande, mot en värld i harmoni, mellan yttre och inre, mellan jag, du och det, mellan form och ande, en värld där friheten och dansen får allt större spelrum i kretsarna mellan oss.... där vi blir till... där vi kan falla in i ord tillsammans från vilket håll vi än vill och alltid förstå varandra. Där tystnad också råder. Och fullhet och färg.

Men jag är redan där, du också redan där.... bakom bruset, bakom det automatiserade sinnet, ligger de stora tankarna och gror, de ärliga handlingarna, under allt som håller oss upptagna och olyckliga, rinner den källa som släcker all törst, världssjälens okuvliga flöde som genomtränger allt... hör du det stilla sorlet av mäktiga vatten? Hör du den vederkvickande leken av ytflödena, som påminner oss?

... som ger oss mer än vi kan ta in... volymreglaget blir osynligt... allt smälter, jag ser de goda idéerna växa, i det fördolda, den nya tidens synteser tar form... odjuret och gudomen sitter vid samma bord, och det finns inte ord som kan beskriva den befrielse som stundar. 

Att se allt för vad det är och kan bli. Aldrig bara det ena.

Vi är potens. Vi är ett otröstligt barn.

Vi är stjärnstoft. Vi är blinda skuggor.

Allt. Allt är vi.

Se allt. Och Se det igen.

Det är ett nytt allt.

Trots att du känner igen det.

.........

Ett annat sätt att uttrycka det är att skaffa ett hus på landet,

leva enkelt, inte låta sig snurras in i måste-tänket, utan finna sin motivation i en annan källa, bli trädgårdsmästare och följa alltings rytmer, ge och ta.

Ett annat sätt att uttrycka det är att ta sin gitarr på ryggen,

gå mot horisonten, spela vart hjärtat för en,

ta emot den gåva som ges, och ge sin hand där den behövs.

Ett annat sätt att se det är att blunda.

Blunda bort allt som inte håller,

se in allt som vi vill ge liv.

Allt.