Du vill ha mer

du ropar i öknen

jag hör din röst genom mig

du faller ihop i en hög

kaos, gråt, förvirring

Jag ser dig i kvinnornas ögon

detta vansinne,

som vi är handfallna inför

en bön av hjälplöshet

in i det okända

som kanske inte tycks göra nån nytta

men kanske är det bara

för att vi ännu inte förstått

vi i vår stillhet hur vi ska svara

att vi måste ansvara varandras rop

ingen är ensam

I männens klara tomhet

där endast rörelse fattas

där finns ett rum

där oron kan få vila ut

och tvivlet kan få spela upp

sitt fulla register

vi måste våga nalkas det

igen andas in varandras

andedräkter

vi är så uppslukade av könen

att vi inte förmår andas

ensamma, vi har förvandlat oss

till motsatser, isolerade sken

Men vi är i köttet

ande tar boning

vi är här för att ge

Jag vandrar i ett spegelhus

alla ansikten

tror de är ensamma

jag ser samma längtan i dem alla

hon är du, du är hon

hon är han, hon är jag

Jesus i alla, men även rädslan

Jag ser dessa ansikten

jag ser dig

Jag kan vara det för dig

om du vill

jag kan sitta stilla vid din axel

och lyssna på dina tankars flod

den rusar genom mig

precis som när jag sjunger

fast åt andra hållet

jag sjunger genom dig

för att lugna

dina andetag

som en könlös ängel

jag lämnar dig aldrig

aldrig helt och hållet

även när vi är som längst från varandra

en fingertopp som vidrör

något som aldrig är helt brutet

bortom allt

ande

en kraft som genomsyrar dig och mig

lita på mig jag kommer tillbaka

jag vet att du kommer tillbaka

vi är vågor på ett hav

vi följer ebb och flod

lämna varandra kan vi aldrig

lika litet som havet kan lämna

den jord det vilar på

Men en ny jord kan födas

och nya hav

men vi kommer vara även i dem

i dessa vågor och korn

Jag vill svara din törst

Jag vill visa dig vägen

till det som är mer och större

bjuda dig till horisonten

Jag vill vila på klipporna med dig

igen och än

du vet det

egentligen har du alltid vetat

För vi kan inte låtsas

att vi inte känner oss själva länge till

Jag kräver inget tillbaka

jag ger mig

för livet är rikt

och allt strömmar åter till mig i det jag gör

jag är lika svag som du

när jag älskar barnet i dig

älskar jag barnet i mig

och jag ska vara din könlösa ängel

även om du inte riktigt vet om det

Svaret kommer från alla ögon

som väljer att se mig tillbaka

att ge till andra och ta emot

är det som hela livet handlar om

tjäna och bli tjänad

då vet jag att mina frön nått fram

för jag svarar med öppen famn

du och jag är ett

(om än en pulserande enhet)

det har vi alltid varit

I det omöjliga våldet finner en idealiserad manlighet sin näring. I sagan blir mannen hedervärd genom sin styrka och sitt mod i kampen mot en yttre eller inre fiende. Det finns en brutal symbolisk skönhet och en vidrig isolerande verklighet i detta. Våra mänskliga roller, där manligt och kvinnligt länge fungerat som de dominerande kategorierna för att förstå våra liv, håller på gott och ont att brytas isär.

Detta är mest på gott förstås, men det finns också en ådra av respekt för det förgångnas livsvillkor som det är farligt om vi kastar bort tillsammans med tanken på könsroller. Människan blir farlig för sig själv när hon förnekar sin historia. Liksom hon blir farlig om hon tror att historien helt anger vilka vi är och bör vara.  Legenderna om manlig styrka är många. Det tar sig alla tänkbara former, från de äldsta hjältesagorna, till myten om den ensamme mannen som bekämpar politiska orättvisor, till berättelserna om den fria mannen i en meningslös värld som räddar sig själv genom att göra sin primitiva vilja till lag.

Det råder ingen brist på manlighetsideal. Men idealen är förstås i sin traditionella form fruktansvärda. Kvinnorna är i allmänhet framställda som vackra, milda väsen som står ut med männens blodtörst och tålmodigt lägger tyg runt blödande sår.  Men jag har märkt att man kan titta på ett annat sätt på dessa myter. Ikväll såg jag Kung Arthur på fyran och genom hela filmen låg mina tankar i en parallell värld. Jag skulle kunna kritisera denna manlighet som hyllar etnocentrisk folkrensning, uppdelning i de goda och de onda osv. Detta gör jag också. Jag har en ilska inom mig för det våld på våra sinnen som dessa actionfilmer har. Denna perverterade manlighetsdyrkan slår i värsta fall över i ett hyllning av våldtäktens psykologi. Jag känner ilska för detta.

Men jag känner ingen ilska mot människorna som mångfaldigar denna myt. De är själva barn av denna myt och förmår inte se utanför dess ramar. Jag kritiserar dem men jag förstår dem också.  Den berättelse jag tittade på ikväll var inte den samma som 90% av alla såg. (vi ser förvisso alla vår egen tolkning, men vi gör det inom ramen för kulturella paradigm) Den berättelse jag såg kretsade runt en mycket större vy.

Det jag såg var en spillra av den manlighet som ständig kämpar med sig själv. Den manlighet som aldrig vågar komma nära ett hjärta utom när den sticker sitt svärd i det. Det brutala våldet är egentligen den sårade, osedda pojkens självbevarelsedrift. Det är en längtan efter närhet som sträcker sig ut och bildar en blodig fond i vår historia.  Maktbegäret, detta konstruerade begär efter kontroll och inflytande, ett dramatiskt uttryck för själens hunger efter nåt slags samhörighet och kärlek.

Det vi inte vet hur vi ska kunna få försöker vi tilltvinga oss. Manligheten är detta avgrundsdunkel i vilket världens alla krig utspelar sig. Uppgörelsen med vår egen förträngda kvinnlighet. I krig blir männen bröder och kan krama om varandra. När pilen sitter i bröstet på fienden tycks någonting släppa.  Någonting talar till våldets dröm om frihet.

Någonting djupt inne i manlighetens försvar av gränser, byggandet av barrikader, sprängandet av motpolens frontlinjer, våldtäkten på kvinnorna, lemlästningen av fiendens barn, någonting brister i manlighetens skal i dessa vansinnesdåd. Men aldrig mer än symboliskt kommer mannen närmare sig själv. I desperationens yttersta låga blir plötsligt det inre synligt. Men även då kvarstår en tunn genomskinlig hinna mellan det verkliga och vår patetiska lek. Kriget härjar människan, tills hon inte längre minns spåren av kärlek och sanning. Brutna slutar männen tala. De lär sig leva med våldets logik, men vågar inte öppna dörren till relationernas kaos. Endast i konflikt förmår manligheten möta någon.

Det finns spår av dygd i berättelserna om manlighet. Heder, rättrådighet, osjälviskhet och ära är alla moraliska grunder som än idag kan ha ett berättigande. Vi säger oss inte gilla moralism, men avståndstagandet från moralism är av moralisk natur, det är bara att ingen verkar vilja kalla denna insikt vid sitt rätta namn. Moral är nödvändigt. Ingen lever i ett vakuum. Vi står inte för hedersmord, men det betyder inte att heder är värdelöst som begrepp. Det behövs då en ny heder. En heder som bygger på en höge moral. Det måste finnas utrymme för människans dubbelhet. Vi måste tillåtas vara både individer och sociala varelser, både maskulina och feminina, både risktagande och rädda om varandra.

Förutom detta är det viktigt att se de historiska sammanhangen. Hela världshistorien är en enda lång infekterad kärlekshistoria. I den process där vi lär känna oss själva och varandra har vi åsamkat varandra ett ofantligt lidande. Historiens grymhet är bortom orden. Ändå lever vi här idag. Och vissa av oss är så förskonade från den världens hårdhet, att den endast framstår som en fantasi för vårt medvetande. Men förintelsen och mänslighetens många andra lågvattenmärken ligger kvar som svarta fläckar på kartan, som för att berätta för oss om våra villkor på dessa stadier av utvecklingen. Hade jag gjort annorlunda än en romersk soldat under 100talet? Hade jag gjort motstånd mot nazismens krafter under 40talet? Hade jag förstått världen annorlunda än de bönder som trott att de skyddat sina länder mot fiender?  Det finns en naivitet i vår tid i förhållandet till de moraliska villkoren.

Vi glömmer lätt de perioder av moralisk bankrutt, när ens handlingar inte längre tycks ha någon betydelse. Tider då det inte tycks göra varken från eller till om vi älskar eller hatar. Fast det gör förstås skillnad, det har det alltid gjort. Även när det har varit svårt för människan att se så har det varit meningsfullt att välja ljuset. Och det råder ingen tvekan för en människa i världen vad som är gott och vad som är ont.  För våra upplevelser berättar just det. Det är när vi börjar fundera på rätt och fel som vi ofta hamnar snett. Men det är en lång strävan, en lång kamp med vårt eget inre, vårt eget förtroende, vår tillit till varandra och världen, en lång resa med blodspillan och kränkning, innan många sår hunnit torka så pass att vi fått andrum att frigöra kärlekens potential.

Kärleken och freden är förstås inget nytt för människan. Det har alltid funnit, men har alltid varit skört också. Men lika obändigt som livet självt återkommer kärleken, vid varje ny förälskelse, varje nyfött barn, varje ny god tanke i världen…. Kärleken kan aldrig dö, bara lysa svagar under vissa skeden.  Kärleken är den kraft som till och med i hatets mörkaste stund driver på… driver oss att döda varandra för att få ett slut på vårt eget inre vansinne… som av en inre morbid logik drivs vi att återfinna oss själva och varandra. Vi stöts och blöts mot varandra.

Våra drömmar om frihet, upplysning, demokrati och mänskliga rättigheter, kan för vissa framstå som floskler i en tid av korruption och hyckleri.  Men det går nästan inte att läsa historien på ett annat sätt än att vi faktiskt tagit stora steg mot en världscentrerad moral, en moral där vi hellre respekterar varandra än slåss, därför att vi slutligen och utmattade inser att det inte är värt det.

Vi kommer alltid att få ställas inför varandra. Vi kan inte utrota varandra. Den enda vägen är att lära sig älska tillslut.  Det kan komma en tid där vi i vårt inre har så starka moraliska förpliktelser inför livet och varandra, att vi kommer ha mycket svårt att förstå den långa blodiga och tårfyllda väg som lett oss dit vi är. Vi kommer att göra livet heligt. Även våldet för oss samman nämligen, om än på omvägar. Det är både en bister och en hoppfull dialektik. En tanke som förmodligen gjort att filosofer som Herakleitos och Hegel sett livets process som en evig kamp mellan ytterligheterna. Kärleken såsom ett ändlöst krig. (ett krig där vapnen tillslut blir så slöa, våra hjärtan så avtrubbade att vi sluter fred. Ett krig som finner oss en jämvikt, där vi kan öva våra fingerspetsars känslighet och bli till kärleksfull smekning för varandra. Och i de djupaste ögonblicken av förening, när en älskandes hand rör vid en annans, så smeker den samtidigt ärren av miljarder år i förändring.

Gamla glömda sår, fortfarande vibrerande i vårt kollektiva omedvetna, förda vidare med modersmjölken från generation till generation. En ny manlighet, inte längre lika bunden vid det manliga, föds ur ruinerna. Först i fördömmande skrik mot våldets minne och närvaro i världen, sedan som en viskande röst av sorg, slutligen en ny styrka, en annan sorts styrka bortom manligt och kvinnligt. En styrka både i det yttre och inre. Bortom att sudda ut könsskillnader, eller att inte göra det. En ny saga, en saga om samhörighet.

Och liksom manligheten höjt sitt svärd för att hugga till döds, liksom bruden blivit räddad i sagan, så kommer nu ordets svärd att ifrågasättas, och de rättänkande strukturkonstruktivisternas räddande tolkning kommer att genomskådas. Makten och härligheten i en ny dubbelreflekterande filosofi kommer att öppna såren på nytt och erkänna vår mänsklighet i det gudomligas skyddande livmoder.

Jag är feminist och ser därför inte kvinnan som endast ett offer, och ser därför heller inte mannen enbart som en förövare. Tröst är början till ansvar. Inte självömkan, men acceptans. I mystiken är inte gränsen mellan beroende och oberoende lika tydlig. Vi har både sidor inom oss. Vi kan rädda liv genom vår svaghet och förgöra genom vår styrka. Jag tror inte att mitt kön helt saknar betydelse, men jag är nog hyfsat queer ändå.  

Jag tror att manlighetens skörhet har ägnats för lite tid av feminister. Männen kanske borde dekonstruera sig själva, men det är inte så lätt. De flesta skulle kanske inte säga att de har problem. Det flesta män är förnöjda med sin isolering. Men det är förstås en flykt och en lögn. Någonstans finns vissheten, vissheten om att någonting fattas. Något som kan göra oss till hela människor, något om medkänsla, om att passionerat våga dela smärtan… gå in i samhörigheten och stanna där. Något om att relatera till sig själv, andra och livet.