Ordet andlighet är sammansatt av "ande" och "het". För många har ordet andlighet en mer personlig, upplevelsebaserad, kvalitativ prägel, medan religion betecknar ett yttre, ritualiserat och mytologiskt synsätt.  

Ande -  

Ande kommer att ett germanskt ord med grundbetydelsen andetag, att andas. Kopplingen till bilden av anden som ett "okroppsligt väsen", hänger samman med kristen mission.

Latinets spiritus (till spirituell) har också betydelsen andetag, och är besläktat med latinets "anima"; luft, andedräkt, själ. Vilket går att koppla till grekiskans anemos, vilket betyder "vind".

Att andlighet hänger samman med andningen är alltså uppenbart. Själva livets princip är andedräkten, vilken på ett symboliskt sätt förbinder oss i relationen mellan kroppens sinneserfarenhet och den inre världens bilder, känslor och tankar. Ordet vind blir symboliskt starkt i det att hela det ekologiska systemet lever av denna rörelse. Vinden driver naturens cykler och sprider frön, bär upp fåglarnas framfart i det fria. Vinden blir en stark symbol för människans frihet. Men det kan också förknippas med orkaner och okontrollerbara katastrofer. När en person drabbas av ett panikanfall så är det just andningen som blir snabb och ytlig. Inom Yoga är andningen principen för att kunna hantera flödet. När Jaget fokuserar på andningen kan alla andra känslor och tankar ledas om och jordas. Vi kan med medveten vilja forma oss själva i andningen. Meditation och medveten andning är en central del i all andlighet.

Ordet andedräkt gå att skriva om som "att draga andan". Ordet dräkt i sin tur hänger samman med tyskans dragen, "att bära". (eller engelskans "drag") Ordet dräktig kommer också härav. Att vara havande, dvs bärande på växande avkomma. Vi bär således på våra andetag, och därigenom formas vårt livs anda. Vi blir havande med våra handlingars (andetags) frukter och föder vårt eget jag.

Att föda hänger från början inte samman med just förlossningens ögonblick, utan syftar egentligen på hela processen att ge di, att föda, "to feed", att hålla vid liv... och på samma sätt som vi kan bli befruktade med ett barn, så kan vi befruktas av våra egna tankar och känslor. Vi föder i oss själva ett nytt sinnelag vaje dag. Det kanske liknar gårdagens så mycket att vi inte förstår att vi föder det, men likafullt är det så att vi matar olika delar av vår personlighet med bekräftelse (feedback) och på så vis formas vår jagbild.

Andningen är ett av de starkaste medel vi har att tillgå för att medvetet styra över vilka frön vi sår i vår skäl och vilka vi vattnar och sköter om. Vi odlar alltså vårt eget sinnelag och förlossningen är den process som gör våra tankar och känslor till något som ter sig som utifrån verkande krafter.

Såsom när vi får en stark ingivelse, en känsloton, en tanke som inte släpper... dessa fixeringar är egentligen skörden av en mer eller mindre omedveten process av inre bekräftande genom fokus, ytterst sett grundat i vår andning och kroppsliga närvaro.

Uppfostran är också kopplat till detta begrepp. Fostran kommer av ordet foder, vilket är grundat på ordet föda. I detta fall syftar vi på föda för själen, "vårt andliga spis" som det ofta uttrycks i gamla texter. Detta kan handla om allt från religiös renlärighet, till skönlitterär läsning, kulturell förfining eller vetenskaplig disciplin. Det som rör intellektet och det mentala antas ofta ligga nära det andliga.

"Intelligere" är latin för att märka, förnimma eller inse. Den som är i stånd att förnimma en större helhet, att stå tillbaka och ha lite fågelprspektiv på saker, riskerar inte att dras med i känslans stormar. Känslostormar ger som bekant effekter på andningen, vilket minskar hjärnans kapacitet att tänka omfattande, istället blir hjärnan fokuserad på ett isolerat fenomen, exempelvis att attackera eller fly från en fiende.

Genom detta spetsiga fokus kan ögonblickliga faror undanröjas, men det är inte särskilt gynnsamt att leva livet med detta reptilliknande, automatiserade förhållningssätt. Om vi gör det så misstolkar vi ofta fenomenen, överdriver andras intentioner. Egot vilket går att koppla till denna mer instinktstyrda del av oss, reagerar på saker utan eftertanke, utan intelligens.

Detta begränsade ego föder en bild av världen som hotfull, en bild där allting utanför jagets omedelbara gränser är främmande och potentiellt skadligt. Detta ego kan inte känna tillit, det kan inte expandera utanför sin horisont. Det är instängd i en bur styrd av rädsla, på helspänn, med ett nervsystem aktiverat av stress. 

Nu är inte detta en korrekt bild av reptilers liv, som ju lever till stor del ganska passiviserat, slöa, verkligen inte stressade, men det ligger inbyggt i deras organism att reagera omedelbart på förestående hot. Människans förmåga att tänka efter innan ger oss ett försprång mot dessa djur betraktat. Men vi har än idag denna hjärnstam i vårt eget nervsystem.

Vi kan också reagera och även på ett högre plan bygga vårt liv på denna rädsla. Visa människor lär känna sig själva genom andningen och kan därför styra sina upplevelser. De behöver inte lida av ångest och existentiella kval, som har sin grund i denna okunnighet om vår lägre natur. Egot är inget ont. Det är bara en nivå att relatera på som behöver omfamnas av ett större intelligent djup, liksom egot behöver lugnas av en medveten andning. Visdom är inget annat än att se. Den vise vet, och att veta är att se. En vis person är "en som har sett". Detta vetande eller seende kan vara större eller mindre. Därav brukar vi förknippa visdom med de äldre, som givetvis har hunnit samla fler erfarenheter och alltså sett en större del av det hela. Att vara mer vis handlar alltså här om att ha samlat på sig kunskaper från många plan. Både att känna till sig själv såsom kropp, att känna till sina drömmars inre värld, att känna till logikens principer, (därav filosofernas förknippande med visdom) att veta av känslomässig, praktisk erfarenhet... att kunna leva sin visdom är ett vitkigt kriterium. Det är inte bara teori. Men visdomen innefattar förutom detta förmågan att se in i framtiden. Detta handlar inte om att förutse eller förutspå något redan givet, utan om att se möjligheter, att vara kreativ och visionär. Visionslogik skulle man kunna kalla det för. Att kunna fantisera fram en värld. Men om man bara har vision och ingen praktisk grund så får man en andlighet utan kropp och ben, vilket blir ett ganska förvirrat huvud. Motsatsen blir en statisk och passiv jordandlighet utan blick för det okända, utan blick för det möjliga... en huvudlös andlighet. 

Filosofen Sokrates ansåg den vara vis som "visste att den inget visste". Detta är förstås en sanning med modifikation. Det finns mycket vi kan känna oss relativt säkra på, som att solen går upp, att vi har den kropp vi har från dag till dag, att vi lever i en värld som i stor utsträckning följr logiska lagar.

Men det viktiga och visionära i insikten att vi ingenting vet, är tanken att denna kunskap enbart rör den värld av ting som vi ser runt omkring oss. Människans frihet, rymdens oändlighet, tillvarons mysterium... det finns paradoxer som inget enkelt logiskt resonerande någonsin rår på. Det finns en del av oss själva som anar att allting är en drö, en tillfälligt övergående dröm... om än med stor skenbar konsistens och logiskt sammanhängande funktionssätt.

Men allting förändras. Allting är i rörelse. Och vi finner aldrig någon absolut grundval för existensen inom den konceptualiserade världens ram. Ytterst sett är vi tillsatta inför vårt eget upplevande medvetande att göra världen begriplig.

För det finns en obegriplig storhet i allt... antagligen är det i denna mysteriepunkt mellan det uppenbara begränsade och det oförklarliga eviga, som religionen uppstår och som andligheten har sin djupaste rot. 

 -----------

 Till religionens och andlighetens värld är alltså även kopplat begrepp som frihet, helighet och evighet. Relationen till döden är central också. Insikten om dödligheten ställer oss inför frågan om verklighetens beskaffenhet.

Frihet är liksom andlighet bildat av två ord. Innan jag går vidare ska jag därför ta den andra delen:

Het -

Het kommer av ett germanskt ord med grundbetydelsen "hetta". (engelskans "hot") Men såsom en del av ordet andlighet är betydelsen en annan. Det är kopplat till ordet "heder".  Heder är besläktat med ett germanskt adjektiv för "klar", samt tyskans Heiter som betyder "munter".  Den djupare ordroten ligger dock i betydelsen (vilket jag nämnde i det förra blogginlägget) "sätt, beskaffenhet". Munter är har dock inte betydelsen gladlynt som i vår tid, utan i sin rot betyder det "vaken, uppmärksam".  

Om vi vill leka med orden kan vi nu beskriva andligheten som den klara, medvetna, fokuserade kunskapen om andningen. Att andas vaken, att fullt ut leva, att uppmärksamt med hetta bli ett med sina andetag.  Hettan är faktiskt en bra bild av Yoga, som arbetar med kroppens egen energi, att balansera det kalla och det varma.

Jag är väl medveten om att denna språkutflykt inte är helt giltig ur ett historiskt perspektiv. Orden kan och har alltid använts på olika sätt. Men det är intressant att smaka ordens inebörder och låta dem forma fram budskap ur sin inre språk-arkeologiska kontext. Ordet är levande. Ordet finns i många religioners kärna. "word" och "wort", med koppling till latinets "verbum", verben såsom språkets frigörelse. När vi kan börja placera saker i sitt tidsliga sammanhang.

"Varde ljus", så uppstår en spricka mellan nu och då och sen, som blir tydligare än någonsin innan. Denna spricka ger upphov till språkets makt över materien. Den magi som i sig ger upphov till människans frihet från de omedelbara omständigheterna. den frihet som gör att vi kan synda, att vi kan se oss som avskurna från alltet. Språkets manipulerande makt som gör att vi kan forma verkligheten, industrialismens spirande och ödesmättade maktfullkomlighet.

Att vi kan förtrycka kroppens impulser, uppskjuta våra behov, rationalisera oss själva. Både en välsignad frihet och en obehaglig förbannelse. Att vara främmande inför sin biologi, inför sitt eget kött och blod. Alienerad från världen. Men just därför rationella magiker, i stånd att försätta berg. Magicus, "en österländsk vis". (fast i ny västerländsk tappning med ångmaskinen som tändande gnista... en era av förtrollande rationalitet.)

Så, åter till orden. 

Frihet-

Fri och het. Beskaffad på ett fritt sätt. "Fri" till frälsa, att befria, att rädda. "Rädda" möjligen med roten i ett isländskt ord för "rask, snabb". "Frälsa", en sammansätting (isländskans "frals") av "fri och hals". Sålunda en perosn som förskonats från en halshuggning.

Det verkar som att frihet inte var ett meningsfullt begrepp i gamla tider, annat än för att göra skillnad mellan en person som var dömd av lagen och en som var fri. Sen har detta kopplats till religionen i frälsningen, såsom guds nådefulla förskoning av den syndiga människan som egentligen borde straffas.  

Frihet i vår tid hänger samman med en ökad medvetenhet om viljan. Individens möjlighete att välja, skapar en helt annan grund. Att människan är fri tycks dock vara ett accepterat grundtillstånd. Om människan inte vore fri skulle det inte behövas några lagar eller yttre normer.

Frihet är också kopplat till ordet "fred" med det germanska ordet friede i betydelsen "älska, skydda". Friheten får här en helt annan moralisk tyngd. Frihet är inte frånvaro av yttre tvång, frihet är en gåva av kärlek som vi ger till varandra. Vi skänker varandra friheten. Det är ett positivt begrepp.

Vi beskyddar varandra och hjälper varandra och därför är vi fria och blir tryggare i förhållande till andra människors onda gärningar, naturens obarmhärtiga nyckfullhet och andra krafter som skapar kaos i människan. Friheten är alltså här ett socialt fenomen. Vi behöver varandra för att vara fria. 

Helig -

Finns det något som är okränkbart och som inte får skadas? Eller kanske något som inte kan skadas? Ordet betyder i grunden "hel, oskadad, sund och lyckosam". Det som är heligt är alltså de hela. Vill vi hålla något för heligt ska vi inte skada det, utan låta det vara helt. Vill vi helga oss själva och varandra så bör vi helga vilodagen, det vill säga helgen. Det hänger också samman med ordet hälsa.

Om ordet religion syftar på vår förpliktelse inför det gudomliga och goda, så kan det goda beskrivas just som det hela och oskadade. Och det är detta vi ska skydda för att bevara och stärka hälsan i världen. Ordet "heill" som många kanhända har en negativ bild av med associationer till Hitler och tredje riket, var ju ett positivt hälsningsord. (och där kommer ordet igen... hälsa...) Det betydde "oskadd, frisk och lycklig". Att önska någon det är egentligen det finaste man kan säga till en annan människa. Det antyder också människans sociala natur och medkänslans betydelse för hälsan. 

Ordet helvete är också intressant i detta perspektiv. Det kommer av hel som här betyder "dödsrike", men också för knippad med ord som att ha "ihjäl". Vite betyder "straff". Straff i dödsriket alltså. Straff kan ses som något som någon medvetet utsätter nån för, men också så karma. Det vi gör får återverkningar i vekrligheten.

Dödsriket kan vara det fruktansvärda tillstånd vi befinner oss i på jorden när vi bryter mot vår egen natur, när vi har sönder det som är helt i oss själva. Frukten av detta blir såklart smärta, lidande och i värsta fall ondska. "Ond" i betydelsen "svår, besvärlig", och ord i isländskan för att "beskylla för" och "olycka, skada, våda".   

När vi anklagar oss själva så intar vi rollen som Djävulen "diabolos", "förtalaren, anklagaren"... eller den hebreiska "schatan" som betyder "fiende". Vi blir vår egen ondskas trädgårdsmästare. Synden är sitt eget straff. Det vi gör får konsekvenser. (kanske inte riktigt på det kristna sättet att tolka det hela, men likafullt våra liv är ett sammanhang... om vi ljuger för oss själva så skadar vi detta sammanhang)

Döden -

Ordet död har inga djupare besläktade ord. Döden är i sig själv något som inte beskrivs annat än i ljuset av sin motsats. Livets och rörelsens avtagandet. Eller det goda livets avtagande, leder till det goda livets död. Därav tanken på att vara "levande död".  

Dödsriket är alltså den mytologiska idéen, symboliskt menad eller faktisk, att vi kommer till en annan existens efter den fysiska döden. Detta är vanligt i många äldre myter, men samtidigt mycket svårt för den moderna människan att tro. Skuggornas dal, de sälla jaktmarkerna, "döden tar dig när han vill".

Människans dödlighet (mortalitet) är kanhända inbyggt i själva grundbetydelsen av "mortis" besläktat med det persiska "martiya"  som betyder "människa", således "den dödliga människan". Intressant för alla kritiker av det mansdominerade språket så betyder inte ordet man egentligen könet man. Det finns ingen sådan grund.

Ordet "gyne" i ord som gynekologi är besläktat med "kona" och queen". som alltså betyder kvinna. Vilket går tillbaka till ett ord för "hustru". Kvinnan var ingen riktig människa? eller... men då borde alla kvinnor tillerkännas beteckningen "man" idag. Fast det känna kanske inte längre som något man vill bli kallad?

Detta med manligt och kvinnligt är en intressant sida, som jag inte ska skriva om mer nu. Nu tänkte jag gå vidare med ordet:

Evighet - 

Evig kommer av ett forngermanskt ord med betydelsen "lång tid, tidsålder". Just denna koppling till tid är återigen en del av människans numinösa upplevelse av världsalltet med språket som medel. Verkligheten blir större. Att tänka långsiktigt är en djup del av religionens natur. (bortsett från dess inbyggda spärrar av irrationalitet inom anti-intellektuell mytisk religionsbildning)

Det eviga i betydelsen det som saknar fattbar gräns är väldigt viktig som en del av vår syn på oss själva och kosmos. Evigheten är paradoxal. I evihgetens ljus kan man säga att allt är oändligt betydelsefullt, ellr hävda precis det motsatta, att ingenting vi gör i denna värld är slutgiltigt eftersom världen är oändlig. Våra tankar är bara droppar i oceanen. Men oceanen är ändock ren tanke. 

Det som aldrig tar slut, som vi aldrig kan mäta eller avgränsa är vårt eget jag. Vi kan påstå att jaget är begränsat till kroppen. men det vore kanske korrektare att säga att det som kroppen kan uppleva i själsligt eller sinnligt avseende, är som en lokaliserad inkarnation i en värld av begränsning, men att jaget inte är begränsat av denna värld.

Jaget saknar gränser men finner sig i det begränsade såsom speglingar i "det yttre fysiska och inre upplevande" . Jaget blir alltså bundet och framträder endast för sig självt såsom del av begränsningen i någon mening. Även om många mystiker vittnar om ett uppgående i sin egen självobserverande natur, bortom subjekt och objekt. 

Andlighetens uppenbarelse är detta osynliga, eviga, som endast låter sig anas genom det begränsades masker... i form av ljusupplevelser, sammansmältning med materien, eller i mötet med en gudomlig vilja. Men denna ande, detta eviga jag är i sig självt inte i behov av ytterligare bevis... det är fenomenologiskt nödvändigt för att överhuvudtaget ha en bild av ett yttre och ett inre... att tänka sig detta osynliga upplevande jag som den varandeform som allting framträder inför, fast det ändock aldrig kan sägas vara till i samma bemärkelse som objektet för upplevelsen.

Jaget kan inte kapslas in, men kan sippra ut och bli självmedvetet i de reflektioner som uppstår i evolutionens komplexitet... där i tid och rum kan föreställning äga rum. Jaget är inte begränsat till detta. Men är i sig själv heller inte någon annan ontologiskt utsträckt vekrlighet... det är snarare tomhet. Det är det enda ord som duger för att beskriva det som saknar slut. Eller det som för vår mänskliga fattningsförmåga endast kan framstå som den logiska dualismen mellan något ändlöst och något begränsat. 

 Ett sista ord som rör andligheten (förvånande för vissa, men uppenbarligen inbyggt i själva begreppets associations-mening) är logik.

Logik -

Logisk betyder "tankeriktig". Av grekiskans logicos "hörande till förnuftet". Vilket ytterligare leder ner till "logos": (eller ordet i den bibliska teologin) som betyder "ord, tal; förnuft, ordning, vetenskap". "I begynnelsen var logos." (Johannes 1:1) 

Det är bildat till verbet "legein": att samla, plocka; tala, föreläsa". Ordet logik syftar på "vetenskapen om tänkandet". Hur drar vi logiskt riktiga slutsatser? Det är uppenbart att logiken ställs inför svåra prövningar när det handlar om gränsen mellan vetande och tro, gränsen mellan det kända och det okända. Hur tillämpar man logiken med visdom.

Ja, antagligen är det erfarenheten på många nivåer som hjälper oss att dra slutsatserna om vilka förklaringar som täcker in mest av de frågor vi ställer, på ett sätt som är koncistent och inte fyllt av grova interna motsägelser. 

1. "Om det kommer en fågel imorgon så blir det vår inom en månad"

2. "Det kommer en fågel imorgon"

3. "Alltså blir det vår inom en månad"

Denna slutledning är korrekt, men endast om det första påståendet stämmer. Det är en logisk slutledning baserad på vissa antaganden. hur vi gör dessa antaganden hänger ihop med vårt prövande av hypoteser om verkligheten. Om vi märker en mycket stark korrelation mellan två fenomen så har vi skäl att tro att det finns en direkt verkande kraft i sammanhanget som uppfyller denna tro. Om det däremot varierar mer... "fågeln kanske kommer, fast det blir ändå inte vår"... då har vi inga skäl att fästa stor uppmärksamhet vid denna spådom.

En modern andlighet måste ha även detta kritiska sinne, inte hemfalla till blind tro, dogmatik och önsketänkande. Man kan förvisso ägna sig åt önsketänkande och placebo, psyket är en starkt verkande kraft. men det måste göras medvetet med uppmärskamhet, för noggrannhet och uppmärksamhet ligger faktiskt i religionsbegreppets grund.

Vi behandlar inte det goda som heligt om vi ägnar oss åt vidskepelse. Det finns mycket utnyttjande och illusionism inom andligheten. Detta är ett problem, eftersom människor kan bli offer för karismatiska läror som minskar deras ärlighet inför livet. Logos får inte kränkas i religionens eller andlighetens namn. Det är självmotsägelse att göra så.

 Det har blivit en ganska lång och spretig text nu. Efter detta ska jag försöka skriva ner några grundtankar utifrån materialet. Dessa ska få står som min allmänna hållning i frågor om andlighet och religion. Men jag är väl medveten om att det är ett subjektivt resonerande. Jag välkomnar alla som vill gå in i den intersubjektiva processen. Det är tillsammans som anden får sin fulla kraft.

Låt oss alltså andas tillsammans. Låt oss tänka och känna och tala och lyssna tillsammans. Låt oss känna oss förpliktigade att delta i livet. Och låt oss inte förlora fotfästet, känslostödet eller tankeklarheten. Låt allting vara med. Andlighet är så stort. Låt oss vara medvetna och perfekta. Det vill säga att "genomarbeta" det vi gör till "fulländning", det vill säga "helt och fullt", helhjärtat... till ända...fulländning.

Vilket inte är detsamma som att förneka begränsning. Det begränsade och skadade måste vara del för att kunna bli fulländat. Vi är svaga varelser också, svagheten måste också vara med i vår perfektion. Gör existensen helig! Behandla den som något helt! Skapa ordning och harmoni där du går fram, därför att du är själva kosmos ordnande källa... använd dina sår och dina svagheter till något gott. Livets sköra villkor kan föra oss samman. 

Det här är andra delen i ett blogginlägg utifrån min längtan efter andlig gemenskap.