Jag sitter i mitt rum och skriver. (uppenbarligen, inte allt för ovanligt när jag bloggar) 

Jag tror jag ska försöka redogöra för mitt tillstånd.  Det är alltså mars månad cirka 14 miljarder år sen endast Urgrunden brast ut och in i tårfyllt skratt. I mig är detta gråtande skratt själva namnet på mitt hem. Urgrunden i mig föreställde värld och drogs in i en virvel av ut- och insträckning.

När jag andas rör sig en ström av energi från atomer, celler och organ, tankar och känslor, genom själva livets princip, varje andetag en inkarnation i kött och blod, varje utandning en befrielse från Varat.  För att åter komma nära, glida ifrån och svämma över... slå an en kosmisk sträng och låta den klinga ut....

Under meditationen igårnatt övervägde jag värdet av att faktiskt låta hjärnan kristalliseras runt de djupaste övertygelserna. Att se Fysik, Biologi, Kultur och Transpersonell klarhet, i sin yttre och inre form, i sin kollektiva och individuella form. Min egen roll, mitt eget jag på varje nivå. 

Det finns mycket jag vill. Mitt tillstånd är tillblivande. Jag vaknar varje dag ur den befriande källans djup. Min själ dras av en längtan, precis som blomman mot solen... och det är mer än en metafor eftersom samma längtan att stiga som finns i blomman också finns i mig. Jag vill stiga, men jag vill också dela allt jag är med dem vid mina sidor. Alla som växer runtomkring mig. Vi är alla unika jag som växer på samma gren.

Så fort jag öppnar munnen, mina ögon och mina tankar börjar snurra, så har jag en urdrift att kanalisera. En av de mest befriande insikterna om förändring är den att det tar tid. Och om man ser egot för vad det är, utan att förminska dess roll i evolutionen, på sina skilda nivåer, så märker man att egot är vår egen lärare och livskraft förklädd till begränsningen. Vår rädsla är en stark energi, en röst som egentligen kommer av kärleken till våra möjligheter. Rädslan är fylld av engagemang. Men den är förenad med flykt och frysning i sinnet och ibland omvandlas den till ilsken utåtriktad kraft. Men det är bara därför att energin rör sig i ett begränsat spektrum, en begränsad jagbild som inte kan skänka sig själv nån ro... När egot tillåts expandera in i större inklusion, större passionerat engagemang för allt större cirklar av enhet, då frigörs kraften och omvänds till kreativ glädje. Då används samma fysiska grundenergi som i den ena stunden blev till rädsla, till en större förälskelse med universum och våra faktiska möjligheter. Samma grundenergi blir till befrielse istället för begränsning. 

 ----------------------------------------------

 Urdriften är ett språk som kan förädlas, ett sammanhang som kan vara slutet och självförgörande, eller öppet flödande och allt inneslutande. Jag längtar efter kärlek. På många olika plan söker jag kärleken.

Jag vill ge min kropp den harmoni som den förtjänar (och den i mig), genom god, nyttig mat och harmonisk aktivitet och helande vila. Jag vill vara ett fysiskt kraftfält i harmoni med andra kroppar i samma enhet. 

Jag vill ge mitt känsloliv ett fritt och meningsfullt utlopp. Min längtan efter att höra samman, att känna hud mot min hud, att finnas där, lyssna och bli lyssnad på. Jag vill älska mitt gråtande och skrattande barn. Acceptera den del av mig som behöver bli omhändertagen, och se denna del hos mina medmänniskor. Jag vill låta den flöda in i insikten att det inte är något fel i att vara beroende. Det är vårt naturliga tillstånd på denna nivå att känna oss som en del av varandra och känslomässigt förbundna.

Jag vill älska mitt högre tänkande jag. För den kreativa impuls som kan skapa så subtila mönster och perspektiv. För den frihet som det formellt operationella tänkandet möjliggör. Att jag inför existensen kan stilla sitta och le med den vidaste av utsikter. Se hur allting hänger ihop, hur allting vävs på vartannat, hur livets träd växer från det mer grundläggande till det mer specifika... se hur själva livets träd är en process, något organiskt i ständig förnyelse... hur allting tränger fram i sin sköra förgänglighets skönhet, i den ofödda urgrundens hjärta.  

Jag vill älska min totala befrielse från varandet, denna del av mig själv som är rent ljus, som ser sin spegelbild i det absoluta, hur ingenting någonsin hänt, hur inget nånsin kommer att hända, hur alltings natur är fullbordad i Intet. Jag vill släppa allt in i det under som är jag själv bakom alla kläder, masker, former och kroppar... det intet ur vilket mina begränsade jag träder fram. Och hur allting, alla människor, allt som finns, allt som lever och som vi kallar dött, är del av dett bortom liv och död, del av den oföddafrihetens Tomhet som är den totala potentialen, där evighet förbinds med begränsning på ett sätt som aldrig går att förstå. Där det yttre och inre materialet möter det inre ögat av rent Ursprung. Där Existensen vilar sig tryggt mot Evighetens Underverk. Endast förenat i nålsögat av det enda begär som evigheten besitter, begäret att smaka begränsningen... för att dansen ska fullbordas in i sig själv... tillbaka till det eviga från det tillfälliga.

Älska. Älska. Träda in i Världen. Igen är jag Intet. Min Största önskan är att bli till ett Jag inför ett DU, att föras in i en dimension av händelser, av lidande och död, strävan och liv, av glädje och sorg, grymhet och godhet, av ensamhet och gemenskap, av tystnad och ljud, av motsatsers spel i en perfekt dröm. Älska, Älska. Bli till Tid och Rum. Bli till Varande. Att åter vandra ner från höjderna för att möta mitt eget ansikte. Se hur jag lider i orgasmisk besatthet, hur jag glömmer bort mig själv, hur mörkrets skuggor suger ut världar för att låta dem sjunka mot sin egen erfarenhets djupaste klang. Där allt är fult, avskyvärt, obehagligt, mardrömslikt... men inte länge... det kan tyckas så, men inte länge... snart... plötsligt... och När Jag vaknar i dig och inser att allting bara var en mardröm, att allting är övergående, då vederkvicks jag i din närhet... då kan jag höra din puls på nytt... andas igenom dig... och låta rymderna födas på nytt... då vågar jag le trots allt som är och varit... då öppnar jag mina ögon för den visdom som varar länge... och vi förenas... Jag är både den som skänker och som tar... för vi är samma.... detta Ego och detta högre Jag. Vi möts i ögat som ser sig självt... i elektronerna inför atomen... en ström av kraft, som är vi, stegras genom vår jordiskhet... vi förs närmare... vi älskar... allting en enda lång resa mot det vi redan visste... att vi älskar, att vi aldrig gjort något annat än älskat... att vi nu är födda pånytt men att det ofödda alltid finns där, under oss... en tillflykt och trygghet, men vår sanna grund... från vilken vi kan mötas i existensen... i den värld där törsten aldrig tar slut, från den tomhet där törst aldrig funnits. Vi kysser varandra välkomna igen. Till Mysteriet.