Det var länge sen jag läste bland de gamla sakerna jag skrivit här på "remember-love"-bloggen. Det har varit ett medvetet val. Under ganska långa tider i mitt liv har jag varit väldigt intresserad av att förstå mig själv, att ha kontroll över min röda tråd, att ständigt finkänsligt väga val och göra jämförelser. Extroverta personlighetstyper kan lätt vifta bort det som tidsödande tjafs som inte tillför nåt nytt. I värsta fall kan det liknas vid ett slags passiviserande navelskåderi dolt i ett grandiost svängande med termer.

Så jag vände bloggen ryggen en tid. Jag insåg att en stor del av mitt skrivande bottnade i en längtan efter bekräftelse, som åt upp mer och mer av min tid. Det handlade aldrig om att ge upp det gamla helt eller att förneka mina värderingar. Men jag började mer och mer se hur jag byggde en intellektuell borg, en slags försvarsmekanism, genom mitt sätt att leva. Jag behövde få känna mer av resande, kroppslig visdom, intuition i det sociala nuet, lära nya språk, tänka mindre och handla mer. Så jag stack iväg ut på en resa. Lite av den finns beskrivet i min andra blogg www.heartofyes.tk   ...men den hade aldrig till syfte att bestå av långa inlägg och djupa funderingar, utan hellre av högkoncentrerade injektioner av positivt tänkande och exempel på "handling" som väg till världslig "upplysning". Det blev delvis så, men bloggandet rann ut i sanden. Resan blev inte riktigt det "segertåg" jag hade visualiserat... jag fick några återkommande förkylningar som hindrade mig från att sjunga som jag hade tänkt och sen mötte jag sociala villkor och realiteter som gjorde mig nedstämd. Positivt (eller snarare proaktivt) tänkande är helt klart lösningen på många problem. Men ibland blir den mörka sidan lite för påträngande för att hantera. Sociala orättvisor, känsla av inlärdhjälplöshet och hopplöshet på grund av korruption och politiska villkor. Sånt är en utmaning att hantera, inte minst när man är på resande fot och inte har möjlighet att ladda sina batterier och fylla på med positiv energi genom sina vänner och sitt vanliga hem.

Allt jag skriver ligger och skvalpar mellan de tankemässiga polerna, så har det alltid varit och jag tror inte det borde vara annorlunda. Att förstå sig själv handlar om att balansera paradoxerna inom sig. På ett intellektuellt plan händer inte så mycket längre vad gäller tankarna om det goda livet. Verktygen finns där, jag förstår mer eller mindre hur de kan användas konstruktivt. Skrivandet blir i det perspektivet ett slags uppbyggelselektyr, meditationer över den ständiga strävan mot större passion, självdisciplin, spontanitet och mod att göra nya saker, gå emot sina rädslor och växa. Orden är speglande självuppfyllande profetior.Så de bör väljas med medveten urskillning.

I nuläget är jag tillbaka i Hagfors, bor lite hos pappa och umgås i min barndoms håla. För ett par dagar sen började jag Psykologi B och är tillbaka på universitet

Det känns inspirerande och grundande. Jag har gått ännu ett varv i min kreativa cirkel (mellan jobb, studier, flum-frihet etc) och jag börjar se humorn i det hela. Mitt liv är kanske ett skämt i vissa avseenden, men det är ett storartat och vackert skämt. Det nuddar vid en nerv av längtan efter det fulla livet, och ironin är att varje punchline bara bygger till en ny vändpunkt. En dag kanske jag lär mig att göra existentiella kvadrupler... jag hör av mig igen då och skryter lite.

Nu är det dags för energi. Kolla här för tips om du känner dig trött i vinterfrosten:

http://zenhabits.net/2009/05/55-ways-to-get-more-energy/

www.HeartOfYes.tk     www.HeartOfYes.tk      www.HeartOfYes.tk

Jag har mödrat mig själv ganska mycket förr; det är dags för mig att fadra mig lite nu. Det var länge sen jag skrev nåt här.

Jag kommer att vandra ut på en lång resa inom tio dagar... Jag kommer att leva som gatumusiker och ta upp den gamla drömmen om att leva som kringresande trubadur.

För ändamålet har jag skapat en ny blogg som inte riktigt kommer ha samma karaktär som denna. Jag ska skriva mer om praktiska och nära saker, om dagliga äventyr och bestyr. Och det kommer att bli på engelska.

Det är lätt att gå runt och se problemen omkring sig i livet. Tankarna som är en förutsättning för befrielse kan bli ett fängelse i sig själva.

Jag ser från och med nu allting som ett utforskande. Det är inte rädsla som regerar, utan nyfikenhet. Jag är nyfiken på min djupaste potential. Jag förstår mer och mer vikten av att se livet som ett lärande/experiment. Att tillåta sig leka, utmana sig själv och hålla sig i rörelse är en bra grund. Det finns inga misslyckanden, bara ny värdefull kunskap.

Hjärtat av Ja!   (med risk för att låta som en Ja-till-livet-kampanj, så är det namnet på mitt rese-projekt)

www.HeartOfYes.tk

Gå in där och följ mitt resande... jag börjar skriva i September. 

Jag har sökt i djupet, jag har sökt i den oändliga skyn,

men svaren finns i ytan. I brytpunkten mellan högt och lågt. Huden runt mitt jag. Gränserna är våra verktyg.

De sanningar jag funnit har varit för gigantiska för att sätta i verket. De har stegrat sig som en ohejdbar flodvåg mot mitt hjärtas tunna väggar. Jag tränade mitt sinne i att stå utanför. Att blicka inåt från en punkt av oberoende. Men jag förstod inte då att detta djup är en yta. Ett Intet.

Utsiktspunkten mot alltet är intet. Förut när jag skrivit det, tänkt det och pratar om det, så har det alltid handlat om en abstrakt men helhjärtad insikt om det kosmiska.

Men nu ser jag det tydligare i det enkla. Jag börjar se den stora kärleken i att bry sig mindre, men att handla mer. Att välja är att ta emot mysteriet. Mysteriet är ytan. Brytningspunkten mellan alla djup... den plats som inte finns... där mönster återuppstår och transformeras.

Huden mellan jaget och yttervärlden. Spelen. De ytliga testerna som skyddar oss. Aldrig så nakna som när vi är påklädda.

I Barriären mellan mina behov och andras, föds visdom. Genom att öva lär jag mig öppna dörrarna inifrån. Jag styr mitt eget skepp. På det jordiska planet är min frihet min... och mitt liv är mitt... och min sanning är mitt redskap för att trycka på rätt knappar i kosmos. Det låter konstigt jag vet.... jag har slungats från samvete till Intuition. Från offer till manipulation. Jag ser mörkret med nya ögon. Skuggorna som hjälper oss.

Jag skrattar. Passionen. The Matrix. Att så få verkar se konturerna och samtidigt dricker ur floden.  

 Im not aware of too many things

I know what I know, if you know what I mean
Philosophy is the talk on a cereal box
Religion is the smile on a dog
Im not aware of too many things
I know what I know, if you know what I mean, d-doo yeah

Choke me in the shallow waters
Before I get too deep

What I am is what I am
Are you what you are or what? 
What I am is what I am
Are you what you are or

Oh, Im not aware of too many things
I know what I know, if you know what I mean
Philosophy is a walk on the slippery rocks
Religion is a light in the fog
Im not aware of too many things
I know what I know, if you know what I mean, d-doo yeah

Choke me in the shallow water
Before I get too deep

What I am is what I am
Are you what you are or what? 
What I am is what I am
Are you what you are or what? 

What I am is what I am
Are you what you are or what? 
What I am is what I am
Are you what you are or what you are and

What I am is what I am
Are you what you are or what? 

Dont let me get too deep
Dont let me get too deep
Dont let me get too deep
Dont let me get too deep

Choke me in the shallow water
Before I get too deep
Choke me in the shallow water
Before I get too deep

Choke me in the shallow water
Before I get too deep
Choke me in the shallow water
Before I get too deep

Jag måste gå dit jag inte är på väg

slungas från ena sidan till den andra

spela ett spel bakom ögonlock

mot en nyfödd värld

Jag spelar rytmiskt mot minnen

trådar jag aldrig sett

från ett tryggt förankrat skepp

till ett våldsamt övergrepp

av tankar styrs din färd

du smälter in i bilden

från stanken flyr en lärd

från ödet rymmer vilden

En tunnel, ett spår

en vilsen hypnos

ett hjärta som går

jag kliver ur, jag kliver på

Nu 

din själ

befrukta

Här 

Trådarnas ljus

värmande väv

ett Jag och ett Du

ett Här och ett Nu

  

Måste gå

dit jag

inte

är på väg 

"Every time you are aware of the thinker, you make the subject object, which is the definition of development and transcendence (the subject of one stage becomes the object of the subject of the next)."

Allting jag någonsin skrivit om mig själv

är bara skuggor av skuggor

du kan aldrig veta vem jag är

lika lite som du kan veta vem du själv är

för jaget är ytterst sett föränderligt

Vissa människor anstränger sig för att inte se

anstränger sig för att inte öppna sig

i hopp om att skapa mystik runt sin egen natur

alla människor vill vara attraktiva

och det som är okänt gör oss nyfikna

detta är ok...

det är förmodligen något vi alla drivs av

på en grundläggande nivå

och låt oss inte glömma att det kan ha ett överlevnadsvärde

att inte lämna ut sig själv fullständigt...

att bevara en viss integritet

Men ur ett större perspektiv är det just denna rädsla

som hindrar oss från att överskrida den personliga nivån

som hindrar oss från att öppna upp oss för det mysterium

som ligger bortom ögats horisont

den som anstränger sig allra mest för att verkligen se

ska inse med förundran att alltet är oss undflyende

vi är dammkorn i en öken av okunskap

vi är längtans strålar av seende genom en oändlighet

av kärleksfullt erotiskt mörker

den som sträcker på sig allra mest,

ska inse hur lite som nås

men hur mycket detta fyller oss

hur det får oss att lämna vardagens tråkiga rutiner

och omgärdade halvsanningar

Det som nyss var jag, är nu minnet av mig... och jag kan förhålla mig till detta minne innovativt... jag är förändring... en process... sådan är min identitet... och jag älskar det... för ytterst är det hela en lek, en konst, en allvarlig omfamning av det obestämda... enkelt och komplext på samma gång... ytterst stimulerande kort sagt.

objektet av subjektet av nästa nivå...

ett nytt subjekt...

*** resan är nu *** 

"Jag är anden som tagit form
Jag är tystnaden före allt ljud
Jag är tomheten ur vilket manifestationen kommer
Jag är jaget bortom alla definitioner
Du också

Jag är oändligheten som ikläder sig begränsningen
Den eviga längtan efter fullhet
Som alltid blir till kosmos
Trots att gott möjliggör ont
Trots att sanning möjliggör lögn
Jag är den öppning genom vilket avstånd blir till
Den öppning genom vilken det förståeliga springer
Jag är Urgrunden som känner sig själv genom Samsara
Den mättnad som endast behöver hungern för att bli hel
Jag är Varat och Intet
Jag är friheten som leker i tillfälligheternas sfärer
Jag är den gudomliga föreningen av immanent och transcendent
Jag är du"

Mitt liv är ett äventyr.

Jag är en skugga som dansar i skenet.

Ur mitt sinne formas en symbol

ett stingande bi, en svärmande förundran,

min mask är min sanning.

Jag är en idol på himlen

lysande stark ur min längtans hypnos

min passion är min hemlighet

endast spåren av något underbart

återstår av mina val

Jag kastar tärning för en ny öppenhet

mitt hjärta är en frihetsbåt

ett leende på vågorna

jag är en forskare ute på vägar

en fältfilosof med ögon av hopp

en frestare med rödvin på läpparna

min lyra står i höjden

min röst en flagga för mitt själsliga land

Mitt mål är att ständigt växa

gå närmare min djupaste rädsla

göra den till en del av mig,

övervinna genom att innesluta

jag forskar i glädjen

jag forskar i den gränslösa njutningen

jag forskar i den lättsamma drömmen

jag forskar i lekens möjligheter

i tårarnas och skrattens sinnesslag mot

den tomma dukens omedelbarhet

för att stå i förbindelse med jorden,

under lögnens skydd, konstens kluvna tunga,

i dubbelhetens försvar färdas jag mot integrationen

sanningens fullhet, den genomträngande ärlighet

som blåser bort allt som inte är det kosmiska skådespelet

alla roller som inte fullföljs dör bort

och jag expanderar inuti källkoden

jag vet vilka strängar jag ska slå an

Jag gör det jag aldrig gjort förut,

hellre än att bara upprepa mig

Allt är en föreställning

alla kanaler är öppna

jag är observant

varje bild ger mig informationen jag behöver

Jag förkroppsligar begreppet om mig själv

min fokusering signalerar värdet

att jag värderar mig själv och mitt liv

jag är fullkomligt närvarande

att leva det till fullo

i myten om mig själv

Något om enkelheten

i mina steg

att våga lyssna

på sin egen framtid

ta tempen på sin gravsten

i dödens skratt vilar jag

fullständigt ofödd

Jag är konstnären,

guden och djuret

drifternas magiker

utan ansikte, utan slutgiltigt svar

den måttfulla mångfaldens tjänare

attraktionens och det smakfulla ögonblickets härskare

Ljuset glittrar ut i en orgasm av förundran.

Vi blir till i bråkdelen av en knappt existerande kosmisk blick,

vi är bara en svag gnista av vår framtida medvetenhet

små små bloss av en oändlig kraft som bryter sig ut

likt en förenande blomma ur ett kompakt mörker av fruktbarhet

vi minns varken vårt förgågna eller vår framtid

du kanske inte ens orkar läsa dessa ord

därför att du aldrig riktigt lyssnat på din kropp

eller dina egna tankars möjliga riken

så långt borta i våra egna underbara små rum

våra identifikationer med ett begränsat nu

våra jobb, våra bekymmer, våra familjer, våra hus... 

allt det som är våra liv i det närmaste perspektivet

men jämfört med universums gränslöshet

och jämfört med psykets oöverblickbarhet

så är vår närsynthet total

så söta är vi som sitter på planeten

upptagna med att cirkulera i samma banor

men vi hör ihop med denna totalitet, denna dans av förändring

och när vi fullt lutar oss bakåt in i tomheten

så bärs vi upp av tingen, förs inåt av drömmen

in dit all intensitet får oss att spela roll

får oss att anta skepnad med glädje

fullt ut leka spelet, förföras av gåtorna och reglerna

tänja på vår egen mänsklighet i kulturell yoga

där när orden lurat oss hem igen

kan vi andas och smaka vår kroppslighets frukter

och ändå vara fria

***

Livet i huset börjar ta sig. Det finns saker att fixa. Jag har börjat förfärdiga en bastu och ett inomhusdass, samt bygga klart eldstaden som ska värma mig genom denna hittills milda höstvintertid. Det är skönt att vara tillbaka i den puls som drivit mig genom lång tid. Jag hoppas att alla som inte hört av mig på länge förstår att jag inte glömt dem och att jag håller på att landa. Jag nästan njuter av att åter spilla friskt ut mina andliga klicheér här på internets blogg-duk. Bilden som framträder är egentligen bara den ständigt återkommande bromsmedicin mot kronisk stagnation som språket ofta riskerar att bli när vi egentligen vill säga det nödvändiga, det sanna, det högtravande verkliga. Men jag skojar faktiskt när jag skriver detta. Jag har börjat integrera ytan, humorn och det flödande platta i min story. Smaken av vederkvickande kapitalism, är blodsmak i munnen, terapi för ett sinne i längtan, andlighet och det vanliga ligger så mycket närmare än jqag själv kunde ana för många år sen. Dock ur ett helt annat perspektiv. Samma saker fast från en högre utkikspunkt. Så kyssar på halsen till er O alla  människor som glömt er förmåga att snubbla in i himmelriket en måndagsmorgon. Nu ska jag kolla film med Ida en stund. Hon hjälper mig tvätta kläder... ett världsligt men ack så utvecklande projekt när man inte har rinnande vatten. (så jag lånar hennes mormors maskin för tillfället)

Tid att se leken

våra händer som möts

som hundar i parken

rullar runt på marken

skapar en egen värld av magi

fylld av en tanklös energi

ögon som möts

som kittlar varandra genom dansen

illusionernas sköna planetbanor

fyrverkeriet som påminner oss

om solar å månar å hjärtslag runt ord

den rastlöst längtande paradoxen

när din blick stannar till

och faktiskt ser leken

som viftar likt en svans

i den oändliga tomheten

på den blå planeten

som en stund snurrar runt sig själv

som i en kosmisk hyllning till kärleken

en lek inuti det gudomliga

skämtsamt förundrat

upplyst av alltings genomskinlighet

intet som viskar i oss

---

Mitt favoritcitat från den engelska patienten som visades på tv4 film förut ikväll. Jag får aldrig nog av kärlek genom sårbarhetens lins, stora livssagor som berättar mer om allt än om bara oss som enskilda individer... och ändå verkar de största äventyret utspela sig under vår egen hud... i mötet med det totala. "Religion" betyder i sin bästa form "relationen till Allt". Vad säger dessa ord egentligen? Nåt om hur livet kunde vara?...och ur mörkret föds allt alltid på nytt.

"My darling. I'm waiting for you.

How long is the day in the dark? Or a week?

The fire is gone, and I'm horribly cold.

I really should drag myself outside

but then there'd be the sun.

I'm afraid I waste the light on the paintings,

not writing these words.

We die. We die rich with lovers and tribes,

tastes we have swallowed,

bodies we've entered and swum up like rivers.

Fears we've hidden in - like this wretched cave.

I want all this marked on my body. Where the real countries are.

Not boundaries drawn on maps with the names of powerful men.

I know you'll come carry me out to the Palace of Winds.

That's what I've wanted: to walk in such a place with you.

With friends, on an earth without maps.

The lamp has gone out

and I'm writing

in the darkness."

länge tyst och vaksam

från ett rum av förväntan

med utsikt över smärtor

med nakna bilder som bryter knutar

Ett steg mot något nytt

ett  nytt hem, en ny tanke om att hela

en förhoppning fylld av tillförsikt

och dagarna blev längre

tiden sög mig i rätt riktning

sen träden, friheten, leken

"into the wild"

brustenheten som förde mig tillbaka

och allt jag inte visste som hela tiden

la sin färg på varje dag

vackra möten i en flammande sommar

några dagar som blev evighet

vid vänerns strand ett undantag

från allt innan och efter 

och ändå jag så rastlöst längtande efter mitt nya projekt

mitt gamla återuppståndna

och jag slöt mig stilla en tid

det gjorde någon annan också

fast på ett fasansfullt annorlunda sätt

och i höstens gyllene snitt

lämnade du världen

därför att du inte ville leva den mer

och bortom en kort horisont

är allting öppet och frågande

ändå så hemma

vildkatterna leker skygga men nyfikna

och jag närmar mig det källsprång

som jag hela tiden kretsat kring

bara några minuter

alla saker i lådor

allting på väg

och samtidigt

tankarna på någon som valde bort livet

jag hade så gärna skänkt en droppe av min egen lust

den är så oändlig just nu

att inget kan stoppa dess cirkulerande ådra

en hunger av hopp

men jag är ingen annan

den spegling jag ser i ett flyktigt möte

en människa som gick den andra vägen

är sann, det är mitt eget ansikte jag ser

runt, runt

vårda dina tankar

de är en kraft som bär dig

genom allt

och vintern kommer komma

med mörker

utan el kommer jag att surfa

utan vatten kommer jag bada

och utan kärlek kommer jag älska

för svaren går aldrig fullt ut på grund

och när det hela året sluts

då är jag där

och kastar en blick framåt

till något nytt vibrerande

som får sammanslutningar att brista

för att läka samman en högre ordning

och allt snurrar igen

och jag andas det friska som om allt vore nyfött

kylan, döden, ensamheten och mörkret

så mycket kraft finns i dessa vilopunkter

där fröna kan invänta den rätta tidpunkten 

Lyssna på Alanis nya! Mycket viktigt budskap till världen!

Allt börjar med oss själva! :)

:::::::::::::::::: 

"Look at us break our bonds in this kitchen
Look at us rallying all our defenses
Look at us waging war in our bedroom
Look at us jumping ship in our dialogues

There is no difference in what we're doing in here
That doesn't show up as bigger symptoms out there
So why spend all our time in dressing our bandages
When we've the ultimate key to the cause right here, our underneath

Look at us our form our cliques in our sandbox
Look at us micro kids with both our hearts blocked
Look at us turn away from all the rough spots
Look at dictatorship on my own block

There is no difference in what we're doing in here
That doesn't show up as bigger symptoms out there
So why spend all our time in dressing our bandages
When we've the ultimate key to the cause right here, our underneath

How I've spun my wheels with carts before my horse
When shine on the outside springs from the root
Spotlight on these seeds of simpler reasons
This core, born into form, starts in our living room

There is no difference in what we're doing in here
That doesn't show up as bigger symptoms out there
So why spend all our time in dressing our bandages
When we've the ultimate key to the cause right here, our underneath"

Dags att falla in i ordet.

Som en hök kretsar jag över alla kretskort och tangenter, för att identifiera mitt byte... ett oupptäckt språk. Alla som tycker att jag är flummig kan sluta läsa nu. Det är deras välsignade rättighet att inte ta in, inte se, inte öppna, om de så vill... att ibland få sluta sig, drunkna bort i en känsla avstängd från livet. Därför att syftningarna aldrig riktigt når fram, därför att varje hjärtsprängd själ som vandrar på planeten idag och alla dagar, alltid känt sig oförmögen  att fullt ut samla sig för att återge skenet från ljuset bortom. 

Men inte tänker jag låta mig avskräckas för det. Luften jag andas, de stilla tankarna jag tänker, marken under mina fötter, det tålmodiga sinne som lika vaksamt orkar läsa dessa ord, som du just nu, eller jag som skriver dem... två jagformer ur samma kosmiska drift, samma vilja att dansa inför sin egen horisonts vidgning. Det vittne som stannar, det medvetande som inte flyr... morgonen tänder sitt gytter för mina ögon och likt ett volymreglage skruvat mot sin gräns upphör gradvis min förmåga att kommunicera... att ens beskriva ett enda andetag känns dömt att misslyckas...denna lätthet.. denna njutning och behagfulla flödande rörelse är det som allting handlar sig om... i oss... när vi blir vår värld till mötes... en morgon brister ut i förvirring... klar som solen... den sorts förvirring som endast får allting övrigt att framstå som självklart... den sorts förvirring som är en vinge eller en kropp att sväva på genom rymden... den sorts förvirring som är ögonblicket mellan en tänkt tanke och en utflykts verkställelse... det språk som hungrande likt storm och instinkt driver vågor mot skyn, en jakt mot högre grund, mot fruktbara berg att älva sig ned för, att buren av ljuset falla mot toppen av träden... och följa dess konturer genom tidsåldrar tillbaka till källan, för att åter växa högre... sannerligen en orgasmisk punkt i ständig spiralrörelse. 

Och den känslan bortom allt, den vill jag att alla ska ha få, ge sig själva, rätten att förnimma. Den känslan där, om vi kunde mötas, vi skulle kunna dela något extraordinärt... något som tränger genom ytan och blir verkligare än vi någonsin känt oss själva. För människorna är robotar, kuvade under årtusenden av blind instinkt, längtan efter trygghet, en rädsla för att tänka i nuet, höja blicken, säga stopp, ändra kurs, satsa vilt, en rädsla för evolutionens väldiga kraft som forsar i våra egna ådror, som påminner oss i kaskader av passionerad förvissning i våra nattliga drömmar... jorden runt... alla dessa vandrande skulpturer, av rädsla betingade, som skräms vid tanken på förändring, vid ständiga statusjämförelser, vittrar under det kärva ljuset från en blind konstruktion som är resterna av vitalt medvetande... de förstenade former, artefakter, som är vår värld och visa... utan vilka vi endast skulle flyga handlösa virvlar bland träden, utan vilka vi vore utan perspektiv. Men just dessa murar, dessa konturer, distinktioner, är det som driver våldet framåt, den brutala orkan av mänskligt vansinne som tar sig formen av modern och postmodern rusningstrafik i ett redan överbelastat psyke. Vi korsar gator, så vana att följa angivelser, stigar, från frukostbordet till tv-soffan, från krog till nattligt läger, så vana att ta det som ges att vi inte snart ens förmår tänka att något annat ibland faktiskt vore eftersträvansvärt, ja själva universums eget självklara fortskridande. Har vi glömt att vi är gudar? har vi tappat den glöd som förmår rasera mentala pyramider? 

Jag tror att vår dvala är så djup, just för att vår vakenhet sedan ska bli så mycket mera vaken, när vi åter tillåter oss... anden kunde aldrig sjunka till botten, dess lätthet för den som en projektil upp i sfärerna igen, dess djupare vi begraver hjärtat och ögat i stoftet, kalendrarna och de stelnade formerna, dess hårdare blir effekten, när andens osänkbara natur åter slungas upp mot rymden... alltid så, alltid en puls... lidande och smärta ja, men också förändring, också lättnad, en ny tid, vägar som spänner ögonen i oss från kosmologiska avstånd, som drar oss närmare i den självklara insikten att allt är på väg mot högre medvetande, mot en värld i harmoni, mellan yttre och inre, mellan jag, du och det, mellan form och ande, en värld där friheten och dansen får allt större spelrum i kretsarna mellan oss.... där vi blir till... där vi kan falla in i ord tillsammans från vilket håll vi än vill och alltid förstå varandra. Där tystnad också råder. Och fullhet och färg.

Men jag är redan där, du också redan där.... bakom bruset, bakom det automatiserade sinnet, ligger de stora tankarna och gror, de ärliga handlingarna, under allt som håller oss upptagna och olyckliga, rinner den källa som släcker all törst, världssjälens okuvliga flöde som genomtränger allt... hör du det stilla sorlet av mäktiga vatten? Hör du den vederkvickande leken av ytflödena, som påminner oss?

... som ger oss mer än vi kan ta in... volymreglaget blir osynligt... allt smälter, jag ser de goda idéerna växa, i det fördolda, den nya tidens synteser tar form... odjuret och gudomen sitter vid samma bord, och det finns inte ord som kan beskriva den befrielse som stundar. 

Att se allt för vad det är och kan bli. Aldrig bara det ena.

Vi är potens. Vi är ett otröstligt barn.

Vi är stjärnstoft. Vi är blinda skuggor.

Allt. Allt är vi.

Se allt. Och Se det igen.

Det är ett nytt allt.

Trots att du känner igen det.

.........

Ett annat sätt att uttrycka det är att skaffa ett hus på landet,

leva enkelt, inte låta sig snurras in i måste-tänket, utan finna sin motivation i en annan källa, bli trädgårdsmästare och följa alltings rytmer, ge och ta.

Ett annat sätt att uttrycka det är att ta sin gitarr på ryggen,

gå mot horisonten, spela vart hjärtat för en,

ta emot den gåva som ges, och ge sin hand där den behövs.

Ett annat sätt att se det är att blunda.

Blunda bort allt som inte håller,

se in allt som vi vill ge liv.

Allt. 

Det är väldigt varmt i mitt rum. Den här årstiden är det lite svårt att förstå att jag någonsin kommer att behöva fixa min eldstad om jag ska överleva vintern. 

De senaste veckorna har jag vandrat i ett slags vakuum. Egentligen är det kanske inte så nyttigt, men jag tror att det är en metamorfos. Min hjärna har koncentrerats kring tanken att slita sig loss... att lämna löneslaveriet och de fasta utgifternas förljugna rum och göra som fåglarna än en gång... de där som inte samlar på sig, men som litar på sin herre i himmelen. Jag tror inte på någon herre i himmelen. Det skulle vara för knasigt för att någonsin fungera. Men jag tror på medvetandets disciplinering. Och den gudabild som kan föra medvetandet dit är ibland en personlig röst som om man talade till en super-man eller super-kvinna uppe i det blå eller nere i djupet. Hursomhelst är min dröm som ett barn igen som springer runt mitt hjärta och ger tecken... tecken om att tiden är inne... dags att kliva ut ur illusionernas bubbla; odla sin egen mat, se världen ur enkelheten, möta människor, möta sig själv, andas, upptäcka, kartlägga, befria och överskrida den värld som blivit ens arvedel. Att ingenting är bestämt är klart. Och när jag har min plats på jorden vill jag också vara rörlig. Jag vill ta gitarren igen och gå från ort till ort... eller resa på alla möjliga sätt. Spela ut berättelsen överallt. Att livet och kosmos är en lek. 

Om ingen svält fanns, inget förtryck, ingen miljöförstöring, om alla människor var fria och hade nog för dagen, vad skulle du då ägna din tid åt?

Älska, leka, dansa, drömma, äta, sova, bada, tänka, skratta, måla, skriva, springa, klättra, snickra, skapa, blunda, prata, pulsera...

Ja du vet!

De senaste veckorna har jag skjutit och skjutit på en stackars skoluppgift, som jag till slut motvilligt fick ur händerna i nåt slags skick. Jag har låtit dagarna förflyta spårlöst inom mig, tältat med kollektivet, grillat, suttit och brännt mig på stranden. Spelat volleyboll och helt glömt politiken, förutom en demonstration... och igår då när jag sjöng på stora torget för JAK-banken. 

Nästa helg ska jag sjunga på min barndomskompis Karins bröllop. Vi bodde grannar under lång tid och föddes till och med samma dag, låg på samma BB. Det kommer bli en fröjdefull dag! :)

Och så börjar mitt personliga assistentsjobb på allvar och jag ska ge mig ut till huset så ofta jag kan, för i Augustis slut flyttar jag ut.

Ja... thats it!

Mycket mer förstås också... men jag orkar inte sitta i den här värmen längre. :) 

Visst är det vackert

att jag kan peka på precis samma sak

samma moln

samma gräs

samma längtan efter mystiska möten

samma flummiga sommarlek

samma alternativ-politiska allvarsamhet

samma kärnor

samma utsikter

samma längtan efter fullhet

visst är det vackert

att jag inte kan säga något nytt

under någon sol

att allting pulserar

att gitarren vill ta mig på ryggen och gå

och att sommarens blod pumpar

djuprödare nu än på länge

visst är det vackert

att jag inte bloggat på en tid

att jag suttit på stränder och bränt mig

lyssnat på tjatiga berättelser om syratrippar

och låtit sinnet flyta in i min egen kontur

knappt lyckats knåpa ihop avslutningsuppgiften

i psykologi

på grund av all psykologi omkring och inom mig

vackert

som Bob Dylan

som nåt slags dröm om att återvända

till vägarna

återvända någonstans dit jag aldrig riktigt varit

ett hem som jag varit närmast

när jag i min djupaste tystnad känt smaken

av full potential

hur mitt hjärta är fullt kapabelt att trasslas fullkomligt

in i världen

som vulkaner i halsen

en sång som liksom dansar med sig själv

håller balansen genom polariteter som strävar

men håller samman

flyr i en spiral inåt

Visst är det vackert

att jag knappt bloggat på sistone

att jag varit insnöad i ett sommarsken

drunknad bort i ett pulserande frö

helt i kontakt med min egen tillit

att jag ska odla min egen gård igen

bjuda in världen till frågan

om hur vi kan komma närmare

och meningen med alltihop

om att sluta tänka fullt ut

och börja tänka fullt ut

samtidigt

om att annonsera sig genom att tona ner sin mångfald

eller att framstå i sin fulla originalitet med risk

för att slinka mellan allt och alla

ut i ett tomt rum av lust

och sitta där under bar himmel

och tro att ingen annan kan förstå det djup man längtar

att ingen annan ser riktigt så, riktigt smakar tanken

av rädsla...

men vem är rädd egentligen?

är det inte jag?

visst är det vackert

att även den rädslan ryms

att jag tappar kontakten

med nära ibland

men människor och jorden under mig

flyter in i en abstrakt dröm om det konkreta

och inbillar mig att det finns människor på toppen

högst upp på berget

människor som tittar ner

bara jag väntar länge nog

människor som har samma blodsmak

i munnen som jag

samma kärnfriska hunger att kasta sig ut

att bli ett med underjorden

och återuppstå till skyn naken

Det är vackert

för om fler finns som inbillar som jag

så är kanske inte varje dag given

kanske inte varje sak redan skriven

som jag egentligen alltid trott

att en del är gjord

en annan i ständig skapelse

grunden vi står på är samma

men tornet rör sig högre och högre

djupare och djupare

visst är det vackert 

att jag sitter på tredje våningen och tror att jag är på toppen

att det smakar sött och salt i min mun

av en sommar som vill brusa fram över min existens

hämningslöst dra med mig ut

till en väg som väntar

en röst som sjunger

sjunger mig till heligt vansinne

samma förändring

samma drömmar om förnyelse

samma samhet

samma ordbävning

samma dödsstöt

ingjuten i ett inre

där bilder, ljud och lukter saknar spår

där allt uppstår och fluktuerar

utan minne

antar sig själv

genom oss

som minns

åt förändringen

som annars lämnar oss

för länge sen förlorad

för länge sen trådlös i ordet jag försöker förmedla

men bakom

bakom är klarare än allt 

ge mig en gitarr

en natt

och två ögon att beundra

en sjö att spegla mig i 

ur min egen gudomlighet

i bilden av det hela

i bilden av det fullkomligt hela

och röster som stiger mot himmelen 

vackert...

*************